Björkvedbock – snyggaste långhorningen!
Det är inte var dag man får hålla en björkvedbock Saperda scalaris i sin hand! Det är helt klart en av Sveriges läckraste långhorningar och definitivt den snyggaste jag har haft närkontakt med.
Skalbaggen är svart i grunden men har färgade hår som ger den en gulgrön teckning. Björkvedbock är en vanlig långhorning. I larvstadiet lever björkvedbocken under veden i många olika lövträd i både skogs- och odlingslandskap och förekommer även i fjällbjörkskogen. Larvutvecklingen tar ett till två år. Anledningen till att man sällan får se denna uppseendeväckande art beror på att den som fullbildad skalbagge främst är nattaktiv. Det händer ibland att larver av björkvedbock kommer in med brasved och kläcks inomhus.
Denna björkvedbock är troligen en hona eftersom antennerna är kortare än kroppen. Hanarnas antenner når ända till täckvingarnas slut när de hålls bakåt. 
Tjena! Såhär söt är jag med mina stora ögon och långa antenner! Strandtrav och strandvial vid Höga kusten
Strandtrav Cardaminopsis petraea och strandvial Lathyrus japonicus. En Ångermanländsk korsblommig exklusivitet och en ganska så sällsynt ärtväxt. De ser så olika ut som två växter kan göra, men gemensamt är att de båda växer i karga havsmiljöer. Strandvial har jag sett många gånger på olika ställen i landet. Strandtrav fick jag se för första gången i helgen, i Rotsidans naturreservat som ligger i hjärtat av höga kusten i mitt gamla hemlandskap Ångermanland.
Slipade, låga klippor i Rotsidans naturreservat. För att komma fram till Rotsidans naturreservat, som tills stora delar består av låga, slipade diabasklippor och klapperstensfält, fick vi gå genom en solvarm tallskog med blommande lingon och linnea. I gläntorna fladdrade det tallmätare. Det är brunspräckliga nattfjärilar som är omisskännliga då de i vila slår ihop vingarna precis som en dagfjäril. När skogen glesnade och vi kom fram till klipporna och de öppna havet, fick vi kryssa fram mellan solbadande semesterfirare. Det dröjde inte länge innan jag fick syn på en liten kämpande växt som tillsynes växte direkt ur klipphällen. “Nu kan vi åka hem” skojade jag till sällskapet som var med mig. “Här är strandtraven!”
Här är strandtraven, den lilla växten som i Sverige bara finns längs Ångermanlands kust. 
Precis som alla växter i familjen korsblommiga växter, har strandtraven enkla blommor med fyra kronblad. Även om jag direkt fick se dagens målart var det såklart inte tal om att åka hem. Rotsidans naturreservat bjöd, förutom på sol och bad, även på strandväxter som strandloka, knutarv, fackelblomster, östersjötåg, vattenmåra, frossört, fjällnejlika och så den pampiga strandvialen såklart!
Strandvialen är en omisskännlig strandväxt. Hela växten är reslig och flera decimeter hög. Bladen är blågröna och lite köttiga och de stora blommorna är violetta. 
Att strandvial är en ärtväxt går inte ta miste på! Ärtskidorna ska dessutom vara ätliga. På uppmaningen att smaka på ärtorna, duckade jag genom att säga att jag inte ville plocka i naturreservat. Svärmarlycka i juninatten
I fjärilsgrupper på Facebook läggs det nästan dagligen ut bilder på svärmare så här års. Svärmare är våra största nattfjärilar. Den kraftiga, spolformade kroppen hålls upp av stora, spetsiga framvingar och ett mindre par bakvingar. Det är en konstruktion som gör dem till riktigt skickliga flygare. Svärmare kan accelerera upp till 15 m/sek på korta sträckor. När de besöker blommor kan de likt kolibrier stå stilla i luften och till och med backa!
Under midsommarhelgen var det min tur att få se dem live. Det var sent på kvällen och jag låg och slumrade i sängen på torpet hos min biologvän Yvonne. I rummet intill kikar Yvonne ut genom fönstret för att spana efter fladdermöss. Plötsligt hör jag henne skrika: “SVÄRMARE!” Jag blir med ens klarvaken, flyger upp ur sängen och springer mot dörren. Där krockar jag med Yvonne som är lika ivrig att se svärmare som jag. Halvnakna springer vi ut i natten mot den blommande kaprifolen med var sin håv i högsta hugg. Där var de mycket riktigt. Inte en, inte två, utan hela fyra svärmarfjärilar flög runt busken! Snabbt kunde vi konstatera att det rörde sig om tre vackert gråmelerade tallsvärmare Sphinx pinastri och en större snabelsvärmare Deilephila elpenor med den osannolika färgteckningen rosa och orange.
Svärmarna verkade obekymrade om vår närvaro och jag förväntade mig därför att få till den där perfekta, klara bilden som jag sett så många gånger på Facebook. Det visade sig vara lättare sagt än gjort! Bilden nedan är den enda där man faktiskt kan ana att det är en tallsvärmare och inte ett grått spöke. Den färggranna större snabelsvärmaren fångade vi in i en burk, men trots att den tillslut satt stilla på burklocket ville den inte sluta vibrera med vingarna. Nu har jag ursäktat mig för dåliga bilder. Jag tror ändå att det framgår hur stora och häftiga de är!
Likt en kolibri svävade tallsvärmaren från blomma till blomma i kaprifolen. 
Rosa och brunorange känns som den mest osannolika färgkombinationen för en fjäril. Större snabelsvärmare är vacker så man häpnar! Mnemosynefjäril
Jag har aldrig haft något så exklusivt som en mnemosynefjäril i min håv förut! Mnemosynefjäril Parnassius mnemosyne är den stora, vita, exklusiva fjärilen med det svårstavade namnet. I Sverige hittas den bara i begränsade kustområden i Blekinge, Uppland och Medelpad. I början på förra sekelskiftet fanns den i ytterligare sju landskap, men i takt med att buskrika ängar och betesmarker har försvunnit i och med ett rationaliserat jord- och skogsbruk, har mnemosynefjärilen dött ut i område efter område. Idag klassas fjärilen som starkt hotad (EN) på svenska rödlistan och en fridlysning har ansetts nödvändig för att skydda den sista spillran av populationen.
Dagens lyckade mnemosynefjärilsexkursion gick till Alnö utanför Sundsvall tillsammans med Yvonne. Med exakta lokalangivelser och ett varmt och soligt väder kände vi att vi hade oddsen på vår sida. Redan strax efter att vi hade passerat över bron till ön såg vi den första stora vita flygaren, och bara några minuter efter att vi parkerat vid en frodig äng, såg vi flera stycken! En sliten individ, med hack i vingen efter ett fågelangrepp, blev snabbt infångad med håv. Så snart den hade lugnat sig, kröp den villigt upp på min hand och lät sig fotograferas innan den oskadd tog till flykten. Behöver jag säga att lyckan var total?
Mnemosynefjäril är stor och vit med svarta fläckar på framvingarna och med tydliga vingribbor. Detta var ett slitet exemplar med fågelhack i högra bakvingen, men de genomskinliga vingspetsarna är inte ett resultat av slitage utan är ett av mnemosynefjärilens signum. Nu när jag sitter här hemma i soffan och smälter dagens upplevelse, tänker jag på alla de gånger jag har jagat efter rapsfjärilar och vitvingefjärilar vid Medelpads kust i tron det har varit mnemosynefjäril. Nu kan jag inte förstå hur jag kunnat ta så fel vid första anblicken. Tillskillnad från rapsfjärilar och vitvingefjärilar som intensivt fladdrar strax över gräs och örter, så segelflyger mnemosynefjärilen ofta flera meter över marken. Det fick vi bevittna idag. Mnemosynefjärilen är ju dessutom större i storlek. Mycket större!
Ett axplock arter från sommartorpet
Det är sista semesterdagen på det lilla torpet i Västernorrland där min biologvän Yvonne bor. Idag regnar det, och vi tar en vilodag med lite kravlöst håvande och botaniserande på torpet.
I en torr och mager sluttning växer den minimala ormbunksväxten månlåsbräken Botrychium lunaria. Yvonne har räknat till 25 stycken hittills och hon hittar fler ju mer hon kryper omkring på platsen. Månlåsbräken är den vanligaste av våra åtta låsbräkenarter, men är mycket svår att upptäcka. Jag skulle säga att låsbräknar har en särställning bland många botanister och på Facebook hittar man gruppen “Låsbräkenriddarna” där dessa små får stå i fullt fokus. 
I rabatterna längs torpgrunden har även de så kallade ogräsen sin självklara plats bland planterade prydnadsväxter. Här är frodas styvmorsviolen Viola tricolor, Sveriges vildväxande “minipensé” och Ångermanlands landskapsblomma. 
Här är ännu ett ogräs, men av den mer diskretare sorten. Åkerspärgel Spergula arvensis växer ostyrigt och spretigt. De vita blommorna är mycket näpna, men i regnet behagade de inte att slå ut. Med lite god vilja kan man se på bilden att åkerspärgeln har glandelhår, hår som utsöndrar vätska som gör att växten känns lite klibbig att ta i. 
Delar av gräsmattan på torpet är oklippt till förmån för biologisk mångfald. Här blommar massor av ormrot med sin vita blommor i ax och ätbara rödbruna groddknoppar. 
Vi hittade även årets första ängssvampar! För mig var det dessutom en ny art, mörkfjällig vaxskivling Hygrocybe turunda. Mörkfjällig vaxskivling är vackert röd-orange med nedlöpande skivor i något ljusare färgnyans. Tittar man nära på hatten ser man de karaktäristiska bruna små fjällen som har gett vaxskivlingen dess namn. 
I syrenbusken hade en tandmätare Odontopera bidentata tagit skydd för regnet. Nattfjärilar kan generellt vara kluriga att artbestämma, och i synnerhet många mätarfjärilar som är gråa eller bruna. Den här mätaren har tandade vingkanter, vilket få liknande arter har. 
Även min nattfjärilsfälla har fått följa med på semester. På nätterna har den lyst och fångat in någon enstaka ny art varje natt. Här syns ett mörkt och lite anonymt nattfly som har ett namn som jag tycker passar en superhjälte; mörkbrunt skuggfly Charanyca ferruginea. Sju sorters blommor, sju färger
Det här är min midsommarbukett med sju sorters blommor som jag ska drömma på i natt. Visserligen har jag hittat min drömprins, men blomsterplockandet vid midsommar är ändå den tradition jag håller högst. Nu, just i denna tid, är natten som kortast och naturen är som mest levande, prunkande och myllrande. Är inte det värt att fira med en bukett under kudden, så säg?
Sju sorters blommor är lekande lätt att få ihop när man befinner sig på ett torpställe i skogen med omgivande slåtteräng. För att utmana mig lite har jag plockat sju arter i olika färger. Lägg gärna märke till den fantastiska utsikten med de blånande, skogsklädda bergen som skymtas i bilden. Jag är tillfälligt tillbaka i Västernorrland, mina gamla hemtrakter, och det kittlar i magen när jag ser det storslagna och vackra landskapet som jag inte visste att jag saknade så mycket.
Blå: ängsklocka
Rosa: rödblära
Gul: smörblomma
Vit: prästkrage
Brun: ängsfryle
Gulgrön: daggkåpa
Rödaktig (högst utskickande i buketten): ängssyraNoshornsoxen – Sveriges egen noshörning
Visste du att vi har noshörningar i Sverige? Eller i alla fall noshornsoxar Sinodendron cylindricum, en skalbaggsart där hanen stoltserar med ett kraftigt horn på huvudet. Igår kväll när jag var på väg hem från en liten runda med fjärilshåven, höll jag på att trampa på en sådan liten noshornsoxe som påminner så om de stora hornprydda djuren på savannen. Det var på stigen mot vårat bostadsområde som går igenom ett lövskogsparti, som detta möte skedde. Miljön där tror jag är optimal för noshornsoxar, vars larver lever av murken lövved. Kanske hade min noshornsoxegrabb nyss kläckts fram och var på jakt efter en hona?
En noshornsoxegrabb med en profil som heter duga! Eftersom det bara är hanen hos noshornsoxen som är hornprydd, misstänker jag att denna attiralj spelar roll i uppvaktningen av honor och används i styrkedemonstrationer gentemot konkurrerande hanar. Så fungerar det i alla fall hos noshornsoxens mer kända släkting, ekoxen. Både noshornsoxe och ekoxe tillhör familjen ekoxbaggar Lucanidae. Ekoxen är Europas största skalbagge som nästan kan bli en decimeter lång, medans noshornsoxen bara blir en dryg centimeter. Liten, men minst lika snygg tycker jag!
Uppifrån ser noshornsoxen ut som en svart liten cylinder. Det vetenskapliga artepitetet cylindricum syftar just på skalbaggens form. 
På denna stig hittade jag noshornsoxen som är knuten till lövträdsmiljöer. Larverna äter av multnande lövved och de vuxna skalbaggarna lever av sav. Olvon med en krans av fejkblommor
Olvonblommor som tål att studeras närmare. Det är gott om vitblommande träd och buskar i skogsbrynen nu. Fläder och rönn med sina praktfulla blomsterkvastar, där fläderns blommor doftar underbart och rönnens luktar kattpiss, och olika arter av hagtorn med sina vita blommor på skaft, bara för att nämna några. Olvon är busken som ståtar med prakt två gånger om året. I juni med sina vita blommor och i oktober när både bär och blad blir vackert röda. Doften på olvonens blommor, kan jag inte dra mig till minnes, och om just vår vildväxande olvonbuske hittar jag inga doftreferenser beskrivna på nätet eller i floran. Hur som helst är olvonens blommor vackra, eller i alla fall de som många av oss tror är blommor.
I mitten syns olvonets egentliga blommor som aldrig blir större eller märkvärdigare än såhär. I en krans runt dessa syns de sterila fejkblommorna som bara har skyltande funktion för pollinerarna. Om vi definierar en blomma som ett organ som antingen innehåller hanliga ståndare eller honliga pistiller, så sitter olvonets egentliga blommor i mitten av blomsterklasen, små och intetsägande. I en krans runt dessa, har olvonet stora skyltande fejkblommor! Titta noga på dem. Du kommer inte att se en tillstymmelse till ståndare eller pistiller i dessa “blommor” som förövrigt har fem vita kronblad. Dessa könlösa fejkblommor fyller naturligtvis en funktion ändå. De hjälper till att skylta till pollinerare att det finns mat att hämta i form av pollen och nektar i de riktiga blommorna.
Olvonblad är tre- till femflikiga och växer parvis motsatta på stammen. På hösten blir blad och bär vackert röda. Gölgroda – en Norduppländsk raritet
Strålande sol. Såhär i början av juni betyder det att gölgrodorna Pelophylax lessonae spelar i grunda, varma gölar längs Nordupplands kust. Igår hade jag glädjen att äntligen få se (och höra!) gölgroda i Fågelsundets naturreservat i Tierps kommun. Det var många faktorer som bidrog till att upplevelsen blev magisk. Tallarna i den gamla barrblandskogen var märkta av tidens tand och uppvisade den karaktär och knotighet som bara riktigt gamla träd gör. På marken lyste de vita skogsstjärnorna mellan blommande blåbärsris och den vibrerande varma luften doftade av kåda. Lägg därtill de spegelblanka gölarna som sjöd av liv: trollsländor och flicksländor i hundratal och skräniga tärnor som dök och snappade efter ätbart. Ute i vattnet växte vit näckros och mer tillgängligt i vattenbrynet blommade skvattram, vattenklöver och en för mig okänd och intressant art av bläddra Utricularia sp. Botaniken fick dock stå tillbaka för herpetologin denna gång. Grodorna hade mitt fulla fokus!
Den spegelblanka gölen bjöd på en liten kväkande symfoni efter en lång tids väntande. Inför denna exkursion hade jag läst på om gölgrodan som i Sverige bara förekommer naturligt längs Nordupplands kust. Vid parningsspel blåser hanarna upp kinderna och utstöter kväkande ljud som kan höras från en kilometers håll. Med denna information färskt i minnet hade jag förväntat mig mer ljud från gölarna än tärnornas skränande. Jag stod tyst och lyssnade länge, redo att besviket gå vidare, när jag plötsligt hörde det första kvacket. Jag skojar inte, det lät verkligen som ett utdraget “kvack kvack”, som en parodi på ett grodläte! Att bara få detta livstecken från en sällsynt och exklusiv groda, gjorde mig mer än nöjd. När en orädd gölgroda dessutom simmade mot stranden en meter framför mig, var lyckan total! Den var så stilig med sin karaktäristiska gröna rand längs ryggen och uppsynen med dess trubbiga nos liknar ingen annan grodart jag har sett tidigare.
Här är den! Gölgrodan i egen hög person. Väl hemma igen, läste jag på ytterligare om gölgrodan. Tydligen är det den mest värmekrävande av våra 13 Svenska groddjursarter. Den kalla våren förklarar säkert varför jag fick se den först nu i juni och inte tidigare i år när jag har spanat efter den.
Hela den svenska populationen av gölgroda beräknas leva utspritt på endast 120 småvatten. Det säger då sig själv att enskilda åtgärder som påverkar något av dessa vatten med intilliggande övervintringsvisten som t ex skogsavverkning och dikning, även påverkar artens långsiktiga överlevnad i Sverige. Även naturliga processer som att grunda men permanenta vattensamlingar längs kusten växer igen med vass, är också ett hot. Gölgrodan, som är klassad som sårbar (VU) på svenska rödlistan, har ett eget åtgärdsprogram som jag nu har grottat ned mig i, men det innehållet ska jag inte skriva om här utan jag hänvisar till Naturvårdsverkets hemsida.
Dramatik i ramslökskogen
Nationaldagen firade jag idag med andra floraentusiaster i Långhällskogens naturreservat strax söder om Gävle. Det var perfekt strandväder med gassande sol från klarblå himmel, men vi från Gävleborgs botaniska sällskap valde skogen istället med svalkande källvatten, ljusa gläntor och dansande myggor. Även om allt från trollsländor till dunmossa fick vår uppmärksamhet så var det kärlväxterna som stod i fokus. Efter att vi betat av guckusko i knopp, stor låsbräken, nästrot, bäckbräsma och allehanda starr- arter så lämnade jag gruppen för att ensam i lugn och ro njuta av havet av ramslök Allium ursinum som vi tidigare hade passerat.
I långhällskogens naturreservat kan du vandra i ett hav av ramslök. När jag närmade mig skogsgläntan där ramslöken växte ymnigt, märkte jag att jag inte längre var själv. En man och en kvinna stod böjda över var sin ryggsäck som stod på marken och de fick bråttom att stänga ryggsäckarna när jag närmade mig. Jag förstod direkt vad som pågick och skyndade mig fram. “Ni plockar väl inte ramslök i ett naturreservat?” Kvinnan, som såg både skyldig och trotsig ut på samma gång, mumlade om att ramslök inte var fridlyst och att flera verkade ha skördat ramslök innan dem eftersom det fanns så mycket stigar upptrampade. Jag upplyste dem då om att reservatet hade upprättats bland annat för att skydda den sällsynta ramslöken, men jag såg på deras skyldiga kroppsspråk att de mycket väl redan visste att det var förbjudet. De lommade snart iväg och jag blev ensam igen bland myggen och den gastronomiskt eftertraktade ramslöken. Jag, som sällan tar ton och är konflikträdd, funderade sedan lite förfärat på var jag fick luft ifrån.
Ramslöken, vars blad var täckta med pollen från barrträden, blommade vitt och vackert på sina ställen. 
Såhär ser ramslökens blad ut som skördas och används i matlagning. 
Intill havet av ramslök växte också stora bestånd av liljekonvalj. De giftiga liljekonvaljebladen kan vara förvillande lika ramslöksblad. Ramslöksblad växer dock ett och ett och skiljs så från liljekonvaljbladen som är parbladiga.