Kvällsexkursion med bergviol
Under dagens exkursion till Billberget med Medelpads botaniska förening, fick jag äntligen se den sällsynta bergviolen Viola collina. Även om bergviol är den viol som blommar allra tidigast, hade jag mina tvivel om att få se den eftersom det fortfarande låg snö kvar i skogen. Men vid bergets fot hade en liten rasbrant värmts upp tillräckligt av solen för att väcka de små violbuketterna till liv. Jag fick då tillfälle att noga studera bergviolens karaktärer som skiljer den från den snarlika buskviolen Viola hirta. Bland annat har bergviolen långfransade stipler och djup inskärning vid basen på de hjärlika bladen. Blommorna, som bara var någon centimeter stora, var blekvioletta och doftade ljuvligt. Väldoften uppskattas säkerligen också av nyvakna humlor och flugor som är bergviolens pollinatörer.
Bergviolen, som är både fridlyst och rödlistad, har sin Svenska utbredning nästan enbart i Medelpad, med koncentration kring Sundsvall. Det var också i Sundsvall bergviolen hittades för första gången av Lars Levi Laestadius 1824. När arten beskrevs blev Sundsvallsviol det naturliga namnet, ett namn som fortfarande används lokalt vid sidan om dagens korrekta namn, bergviol.
Gullpudra
Lysande gulgrön är gullpudran Chrysosplenium alternifolium när den blommar. Jag stötte på den i går när jag klafsade runt i ett skogskärr på jakt efter scharlakansröd vårskål. I Nordiska Floran står det att gullpudra är ganska vanlig på fuktig, skuggad, genomsilad, näringsrisk mulljord såsom källflöden, bäckar, diken och alkärr. Vanlig eller inte, jag får alltid en raritetskänsla när jag ser den. Den är ju så vacker!
Enligt Skogsstyrelsen är gullpudra en signalart. Med signalart menas en typ av indikatorart som är användbar för att urskilja skogar med höga naturvärden. Förekomst av signalarter är ofta tecken på ett avvikande skogsområde som kan vara nyckelbiotop.
En sak som är speciell med gullpudran, är att högbladen är gulfärgade vid blomning. På så sätt får högbladen samma signalerande effekt som de små kronbladen. När gullpudran har blommat över, bleknar också den gula färgen på högbladen och hela växten blir friskt grön.
Grymt snyggt gräs
Gräs är långt ifrån torra och tråkgröna. Titta bara på gulkavlen Alopecurus aequalis!
Gulkavlens ax är avlångt och jämntjockt som en kavel, med ståndarknappar som med tiden övergår från blekt gula till kraftigt orange.
Färgen på stråna är vackert grå-blå-gröna.
Stråna vinklas i basen, knäbjöjer som man säger i botaniska sammanhang, vilket ger gräset ett spretigt intryck.
Botanikdagar på egen hand
Just nu pågår Botanikdagarna i Uppland för fullt. Jag får regelbunda rapporter från min vän Yvonne om allt jag missar: vattenaole, blomvass, nonnea… Suck vilka arter!
Men nu har jag mina egna botanikdagar. Platsen är Arjeplogs omnejd och det slår Mälardalen med hästlängder! Här kommer några av de växter som jag träffade på vid Uddjaures strand, där jag tältade med myggen.
Sumpfräne Rorippa palustris.
Kärrspira Pedicularis palustris.
Norrlandsstarr Carex aquatilis.
Älggräsrost
Älggräsrost kallas den gallbildning som uppträder på älggräs Filipendula ulmaria och som orsakas av rostsvampen Triphragmium ulmariae .
Bilden visar en typisk gallbildning där svampen på kemisk väg har fått bladnerver och bladskaft att svälla upp. Det orange sporpulvret gör gallerna näst intill självlysande. Älggräset gynnas inte på något sätt av det här angreppet, utan förhållandet är parasitistiskt. Inte sällan dör hela älggräsplantan.
Min brudbukett
Jag tycker att en bukett med ängsblommor är så mycket vackrare än den mest konstfulla uppsättning av snittblommor. Känslan av en egenplockad sommarbukett är också så mycket bättre när man vet att den inte har åkt hundratals mil i lastbil och inte är besprutad med allehanda insektsgifter. Min självplockade brudbukett bestod av ett fång häggblommor och en näve skogsförgätmigej.
Hägg Prunus padus har en underbar doft, söt men samtidigt lite bitter (i alla fall inbillar jag mig att jag känner den bittra doften!). Hägg är nämligen rik på ämnet amygdalin, samma välsmakande och giftiga ämne som finns i bittermandel.
I Sverige har vi åtta förgätmigejarter. Skogsförgätmigej Myosotis sylvatica är en av tre arter som har relativt stora blommor (ca 8 mm). Dessa stora blommor, i kombination med foderblad som är lika långa som kronpipen och är försedda med krokuddiga och utspärrade hår, är säkra artbestämningskaraktärer.
Skogsförgätmigej växer naturligt i Skånes lundar, men eftersom arten också är en populär trädgårdsväxt kan man hitta den lite var som helst i landet. Hemma hos mig har den sedan decennier tillbaka lämnat sina prydliga rabatter och gett sig ut i ängarna.
Jag uppäckte snart att jag hade fått en bonus-art i min bukett. De små rödgula vårtorna på häggbladen är galler, boningar åt häggbladgallskvalster Phytoptus padi, även kallade hägghorn. Gallkvalster är mikropsopiskt små spindeldjur med maskformad kropp, sugande mundelar och endast två benpar. Bara i Sverige finns det omkring 250 olika arter, varav mer än hälften bildar galler.
Hanar är ytterst sällsynta och oftast praktiserar honorna jungfrufödsel. Honan lägger sina obefruktade ägg på våren efter att ha övervintrat i värdväxtens knoppar. Snart suger både honan och ungar bladnäring så att galler bildas. Spridingen sker främst med vinden och för att blåsa bort har de lite olika tekniker. De kan ställa sig upp, klättra upp på varandra eller göra små skutt.
Efter att ha läst om dessa små lirares liv kunde jag inte bli annat än öm i hjärtat. Jag är glad att de fick vara med i min brudbukett!
Ekbräken på g.
Apropå kärnkraft
Jag har ett fint blomsterminne kopplat till kärnkraftsverket i Oskarshamn, vilket känns absurt med tanke på den dramatiska utvecklingen i Japan.
Det var i samband med sommarens Botanikdagar, som vi botaniserade på artificiella grusåsar bara några hundra meter från kärnkraftverket. Solen stekte och den ljusreflekterade miljön krävde solglasögon för att undvika spänningshuvudvärk. (Eller var det inbillad strålningshuvudvärk som kom smygande?).
Under det korta besöket fick jag se två efterlängtade drömarter, några bonusarter som jag aldrig tidigare hade sett men som jag heller inte har längtat efter, och flera kära återseenden.
Kärnkraftverket i Oskarshamn- En udda plats för biologisk mångfald?
Äntligen! Ända sedan jag köpte min flora för 11 år sedan, har jag längtat efter att få se klipplin Linum austriacum.
Även rosenkronill Securigera varia var en drömart. Den var dock lite blekare än vad jag föreställt mig.
Styv fingerört Potentilla recta var en trevlig bonusart.
Aldrig att jag tröttnar på denna fantastiska blomma! Blåeld Echium vulgare var ett kärt återseende.
En ledig dag
En ledig dag från inventeringsjobbet. Vad gör man? Jo, man vandrar iväg och letar spännande växter!
En av botanikerna visades oss en lokal med krusbräken Cryptogramma crispa, en sällsynt men omisskännlig ormbunksväxt. De krusiga bladen får mig att associera till morotsblast.
I de fuktiga svackorna växte polarull i mängder, Eriophorum scheuchzer. Fluffigt värre!
Jag blir alltid glad när jag ser polartåg Juncus biglumis. Jag tycker att blommorna ser ut som stora handskar med pekande pekfingrar. Ni vet, sådana supportrarna har på hockeymatcher.
Fjällsyra Oxyria digyna är en växt som är lika syrlig som den låter. Precis som harsyra, innehåller de njurformade bladen oxalsyra, och ger växten en frisk smak. Käka lugnt bara! Oxalsyra är giftigt i stora mängder. Titta kan du göra hur mycket som helst.
I en snölega
En snölega är lite som det låter. En plätt där snön har legat extra länge, ibland ända in i augusti.
Denna snölega, som låg nedanför en av våra toppar vi inventerade, har nyligen blottats. Eftersom ris och buskar inte hinner etablera sig på den korta tid det är barmark, kan små och konkurrenssvaga arter få livsutrymme. Resultatet blir ett unikt ekosystem med stor biologisk mångfald. Här följer några av de snölegearter som jag träffade på.
Bladrosett av fjällnoppa Gnaphalium supinum. Så gosig med sina silverulliga blad!
Den pyttiga dvärgranunkeln Ranunculus pygmaeus gör skäl för sitt namn.
Isranunkel Ranunculus glacialis förtjänar ett helt eget blogginlägg med sin intressanta biologi. Men det får bli en annan gång.
Snöbräcka Saxifraga rivularis. Mycket lätt att gå förbi!
Här ovanligt storblommiga exemplar av purpurbräcka Saxifraga oppositifolia.En stor del av biomassan i fjällen består av olika arter av lav. I denna snölega bredde den omisskännliga saffranslaven Solorina crocea ut sig i vida mattor.
