En äggkokong av skogslyktspindel.

Under lunchrasten idag, i en dikeskant i Jämtland, fick jag se denna lilla lykta som hängde från en kärrfräken. Det är inget mindre än en äggkokong av skogslyktspindel Agroeca brunnea. Själva spindelhonan är uppemot centimetern, är rödbrun och ganska oansenlig, men har alltså förmågan att med sina spinnvårtor på bakkroppen skapa den mest fantastiska lilla barnkammare till sina ägg. Skogslyktspindel spinner förövrigt inga nät, utan jagar i kapp sina byten. På engelska kallas spindeln fairy-lamp spider, vilket man kan förstå!

 

 

Blicka in i dessa pandaögon och du blir kär! Min nya bi-förälskelse är hanen av väggsidenbi Colletes daviesanus. De svarta ögonen, den ljusa nosen… så näpet! Detta möte ägde rum i Gredelby hagar för några veckor sedan. Både hanen och honan av väggsidenbi satt på var sin prästkrage och verkade vara nedkylda. Desto lättare blev det då att fånga dem på bild.

Hane av väggsidenbi. Hanen har längre antenner än honan och saknar hår på bakbenen för att samla pollen.

Nog är sidenbin vackert sidenglansiga, men det är inte därför de har fått de smickrande namnet. Honan, som gräver bohålor åt sina larver i vertikala, solbelysta ytor, klär sina celler med ett sekret som hon avsöndrar från en körtel. Detta skyddande sekret får sedan en struktur som liknar silkespapper. Att just denna art av sidenbi heter just väggsidenbi, beror på att honan kan välja att bygga bo i väggar t ex i vittrade kalkfasader, sandstensbyggnader eller murbruk.

Hona av väggsidenbi. Hon har till skillnad från hanen, långa hår på bakbenen som hon samlar pollen på. Antennerna är en antennled kortare och hon är dessutom någon millimeter större än hanen.

En annan karaktär för just sidenbin är att de har kluven tunga. Tungan är dessutom kort, vilket förklarar det ensidiga valet av korgblommiga växter som födokälla. Korgblommiga växter som t ex prästkrage och renfana har grunda blomkalkar som passar ett kortungebi som väggsidenbi. (Läs gärna också om vårsidenbiet jag bloggade om i våras.)

 

Svedda, döda träd, blottade och spruckna stenar samt blommande pionjärmossor var en syn som mötte oss i Hälleskogsbrännan.

Den sista dagen av botanikdagarna vigdes helt åt det enorma brandområdet som uppstod efter skogsbranden i Västmanland sommaren 2014. Det är alltid spännande att besöka ett brandfält. Förutom att landskapet är fascinerande i sig, så hyser det dessutom en unik flora, fauna och funga. Det handlar dels om så kallade pionjärarter, arter som är känsliga för konkurrens och som efter brand får möjlighet till masspridning under några år. En känd sådan art är rallarros Chamerion angustifolium. Efter brand etablerar sig också så kallade pyrofila arter. Det är arter som inte bara gynnas av brand utan är direkt beroende av den. Hela 80 skogslevande arter, främst svampar och insekter, har en sådan ekologi. Skolexemplet på en pyrofil art är är svedjenäva Geranium bohemicum. Svedjenävans frön kan ligga i marken i 200 år i väntan på den värme som en skogsbrand ger och som öppnar upp fröet för vatten så det kan börja gro!

Svedjenäva är otroligt vacker med sina ådriga ljuslila kronblad.

Nästan ännu vackrare än själva blommorna är svedjenävans frukt och foderblad.

I Västmanland blommade tusentals svedjenävor året efter branden, för att några år senare vara helt försvunna. För att vi deltagare på botanikdagarna skulle få se några svedjenävor, hade en av de lokala guiderna från Botaniska föreningen i Västmanlands län eldat på en fläck i skogen i våras, lagt över fiberduk och vattnat fram ett 10-tal exemplar som nu var i blomning till allas vår förtjusning!

Brandskiktdyna ser ut som svarta pingisbollar och uppträder vanligen två år efter brand.

En annan pyrofil art som vi tittade på och som är vanlig på björkar efter brand, är svampen brandskiktdyna Daldinia loculata. Arten existerar även i friska lövträd med det är efter att trädet har mött branddöden som fruktkroppar utvecklas. Brandskiktdynan utgör i sin tur föda och boplats till en mängd specialiserade insekter.

 

Den andra dagen av botanikdagarna i Västmanland gick till Ängsö i Mälaren. Ängsö präglas av ett kulturlandskap med en kontinuitet ända tillbaka till järnåldern. Långvarigt mänskligt brukande, den kalkhaltiga jordmånen och det varma lokalklimatet har tillsammans gett förutsättningar för en rik flora och fauna, och idag är hela Ängsö med omgivande öar naturreservat. Ängsö har hägrat för mig hela våren eftersom en sällsynta gullvivefjärilen finns där. Dagen exkursion överträffade alla förväntningar. Jag fick sammanlagt se sex för mig nya kärlväxtarter; rävstarr Carex vulpina, gråmalva Lavatera thuringiaca, vildpersilja Aethusa cynapium, blek jordrök Fumaria vaillantii, sprödarv Myosoton aquaticum, hartmanstarr Carex hartmanii och en mycket efterlängtad entomologisk raritet; läderbagge Osmoderma eremita.

Första stoppet på Ängsö var Ängsö slott. I ett dike i slottsparken växte den mycket kraftiga starren rävstarr.

I en vildvuxen del av slottsparken växte det mängder med gråmalva. Gråmalva är en sällsynt och gammal trädgårdsrymling.

Tillsammans med gråmalvan växte också den mycket giftiga örten vildpersilja. 

En till stor del utblommad blek jordrök växte vid en av slottsmurarna. Arten är klassad som nära hotad på rödlistan.

Dagens absoluta höjdpunkt var när en av guiderna, som jobbar på Länsstyrelsen i Västmanland, kände den för läderbaggen typiska aprikosdoften från en av de ihåliga lindarna vid Ängsö slott, och därigenom hittade en läderbagge åt oss. Jag fick till och med hålla i den, vilken lycka!

Sista stoppet på Ängsö var i Hagalund. Där växte ängsskära, en art jag har sett förut, men aldrig i sådana mängder som i Hagalund. Ängsskära är en av de blommor som är vackrast i knopp.

 

Svenska botaniska föreningen arrangerar varje år tre dagars exkursion till något av våra 25 landskap i Sverige med fullt fokus på kärlväxter. Om man som jag älskar växter och gillar att umgås med likasinnade, blir botanikdagarna en av årets höjdpunkter. I år är botanikdagarna förlagda i landskapet Västmanland och jag har lyckan att få vara med för sjätte gången. Här kommer en liten sammanfattning av dag ett.

Dagens första utflyktsmål gick till Klackberg, ett övergivet gruvfält där man har brutit metaller sedan medeltiden. Numera är området naturreservat och hemvist för en mångfald av kalkgynnade växter som murruta Asplenium ruta-muraria, majviva Primula farinosa, ängsgentiana Gentianella amarella, röd skogslilja Cephalanthera rubra, säfferot Seseli libanotis m. fl.

Den art som stod för den största skönhetsupplevelsen var röd skogslilja.

Nästa område att besöka var Silvtjärns naturreservat, ett område med kalkpåverkad barrskog och rikkärr. Här fick jag tre nya artkryss; dvärgigelknopp Sparganium natans, tagelsäv Eleocharis quinqueflora och kärrbräken Thelypteris palustris. Vi tittade naturligtvis även på starrar och olika gräs.

Kärrbräken liknar ingen ormbunke jag har sett tidigare. Bladen sitter nämligen inte tuvade, utan kommer från en lång jordstam och bildar bestånd. De var dessutom veka och bleka.

Det säregna gräset backskafting Brachypodium pinnatum var marktäckande i vissa delar av skogen. Denna art har jag bara sett på Gotland innan.

En av alla vackra starrar vi träffade på var klubbstarr Carex buxbaumii.

Efter en promenad med många stopp i Silvtjärns naturreservat kom vi slutligen fram till rikkärret. Här växte den praktfulla tagelstarren Carex appropinquata, en mängd tvåblad Listera ovata och ett handfull kärrknipprötter Epipactis palustris. Det utlovade knottblomstret Microstylis monophyllos visade sig vara svårare att få syn på. Vi var ett 20-tal personer som letade uppemot en halvtimme innan det första exemplaret hittades. Då var glädjen desto större!

Den lilla orkidén knottblomster engagerade hela sällskapet och blev ett fint avslut på den första botanikdagen i Västmanland.

 

Ett vackert virrvarr av klorofyllfria, röda till gulfärgade stjälkar.

Får jag lov presentera det vackraste av virrvarr; nässelsnärja Cuscuta europaea! Det är en klorofyllfri växt som parasiterar på brännässlor Urtica dioica. Denna art har jag drömt om att få se i många år, och idag hände det alltså. Det var min vän Yvonne som gjorde fyndet när hon inventerade humlor och fjärilar i en hage utanför Sala. Jag hade följt med henne dit i hopp om att se klöverhumla. Klöverhumlan lös med sin frånvaro trots ihärdigt letande, men vad gjorde det när dagen avslutades med denna fantastiska växt!

Nässelsnärjans blommor är söta och ljust rosa.

Nässelsnärjan uppträdde i mängder på brännässlorna i den välgödslade hagen.

 

Ängsblombocken Stenurella melanura är en liten gracil långhorning som älskar blommor. Får du väl upp ögonen för den, ser du den i var och varannan prästkrage, strätta, mjölkört, älggräs eller rölleka. Både hane och hona av ängsblombock har svarta kroppar och är vackert brunröda på täckvingarna. Honan har dessutom breda, svarta marginaler där de båda täckvingarna möts.

Här är honan av ängsblombock med sina svarta marginaler på de annars så brunröda täckvingarna.

Larven lever i två till tre år i gamla grenar och klena stammar av både barr- och lövträd där veden är mjuk och fuktig. Den förpuppar sig i juni och visar sig som fullvuxen skalbagge i blommorna några veckor senare. Då är det dags att para sig, vilket lämpligtvis också sker i en blomma!

Överst syns hanen med sina helbrunröda täckvingar.

 

Jag tycker det är både spännande och vackert med rostsvampar. De har ofta en komplex livcykel och kan växla mellan olika värdar som den parasiterar. När jag var och inventerade vägkanter i Norrbotten för någon vecka sedan kunde jag inte låta bli att ta den här bilden. Den förställer blommande åkerbär Rubus arcticus, mitt favoritbär, med en alldeles egen unik smak. Åkerbäret på bilden har blad angripna av en rostsvamp som har deformerat och färgat dem orangea. Tack vare den utmärkta fälthandboken Galler vet jag nu att det är fråga om åkerbärsrost Phragmidium arcticum. Jag har inte hittat någon information om hur den här rostsvampen lever, mer än att den inte värdväxlar. Men jag är glad att jag fick ett namn på angriparen iallafall. Ett logisk namn dessutom!

Åkerbär med åkerbärsrost.

 

– Det är en myskbock, det är en myskbock, det är en myskbock! flämtade jag högt när jag fick se denna bjässe till skalbagge. Att jag sett myskbock på bild hade inte gjort mig beredd på mötet med den. Så stor, och så skimrade vacker i regnbågens färger! Jag tvekade en sekund innan jag lät den vandra upp på min hand från pilstammen som den sprang på. De blev en lång fotosession innan jag slutligen satte ner den i pilens grenverk. Då gav den ifrån sig ett litet pip!

Myskbock är en långhorning, vilket de långa antennerna skvallrar om. Hanar av myskbock har antenner som är längre än kroppen, medans honans antenner bara når till mitten av täckvingarna. Min myskbock var alltså en hane. Namnet mysk kommer ifrån den aromatiskt doftade vätska som skalbaggen avsöndrar ifrån två springor på undersidan av mellankroppen när den blir retad. Jag retade den aldrig till den grad att den började dofta.                                                                                                                                  

Myskbocken har en utvecklingstid från ägg till fullvuxen insekt på hela tre till fyra år. Under denna tid lever den som larv i Salix- arter, t ex gamla sälgar, där den äter av veden. Larvernas verksamhet blir även till nytta för andra arter. Ofta hittar man larver som större träfjäril Cossus cossus som lever i de håligheter myskbockens larver har skapat.

 

När man verkligen har letat efter en art, då är det extra fantastiskt när man väl stöter på den. Citronfläckad kärrtrollslända Leucorrhinia pectoralis har jag och en kollega ägnat hela två arbetsdagar åt att leta, utan att hitta den. Så när den utan förvarning dök upp i går vid parkeringsplatsen i Gredelby hagar i Knivsta blev jag uppspelt som ett barn!

Eftersom det var hane var arten lätt att känna igen. Den karaktäristiska gula ”citronen” på det sjunde bakkroppssegmentet lös som en liten sol på den i övrigt mörkröda kroppen. Honor och outfärgade hanar har gula fläckar längs hela bakkroppen och kan därmed förväxlas med nordisk kärrtrollslända Leucorrhinia rubicunda och i viss mån myrtrollslända Leucorrhinia dubia. När man kom den citronfläckade kärrtrollslänadan nära kunde man också se den vita pannan, vilket alla kärrtrollsländor har.

Karaktäristiskt för hanen av citronfläckad kärrtrollslända är den gula citronen på sjunde bakkroppssegmentet.

Citronfläckad kärrtrollslända lever i både näringsfattiga och näringsrika vatten och den har pekats ut som en möjlig indikator-art för vattenmiljöer som är artrika. Tyvärr är den på tillbakagång i Mellaneuropa och finns på flera EU-länders rödlistor, dock inte på Sveriges eftersom den fortfarande är relativt vanlig här. Arten är skyddad enligt EU:s art- och habitatdirektiv.

Liksom alla kärrtrollsländor har också den citronfläckade kärrtrollsländan vit panna.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha