Älggräsrost
Älggräsrost kallas den gallbildning som uppträder på älggräs Filipendula ulmaria och som orsakas av rostsvampen Triphragmium ulmariae .
Bilden visar en typisk gallbildning där svampen på kemisk väg har fått bladnerver och bladskaft att svälla upp. Det orange sporpulvret gör gallerna näst intill självlysande. Älggräset gynnas inte på något sätt av det här angreppet, utan förhållandet är parasitistiskt. Inte sällan dör hela älggräsplantan.
Något våghalsiga rävungar
Kamhornad knäppare
Kamhornad knäppare Ctenicera pectinicornis är en art som årligen dyker upp hemma på ängen i slutet av maj. I flera dagar har jag gått och sneglat på smörbollarna där den brukar hålla till. Igår kväll fick jag äntligen se den, vilandes på en gullviva.
Kamhornad knäppare är lätt att känna igen på den metalliskt grönbruna färgen. Hanarna har dessutom imponerande kam-lika antenner, vilket har gett arten dess svenska namn. På antennerna sitter massor av hyperkänsliga kemoreceptorer vars funktion bland annat är att fånga upp honornas doftämnen.
Vi har ett 90- tal knäppare i Sverige (familj Elateridae). Alla har det karaktäristiskt tillplattade och båtformade utseendet som framgår på bilderna.
Anledning till att denna skalbaggsfamilj kallas knäppare, är den katapultmekanism som utlöses då de hamnar på rygg. Genom att ta spjärn med mellankroppen mot bakkroppen kan de med ett ”knäpp” sprätta iväg och på så vis hamna på rätt köl igen!
En lat guldskatt
Guldbaggar är så vackra och så oskuldsfulla där de sitter och tuggar i sig nektar från blommor. De gör sig inget besvär i att flyga från blomma till blomma som humlor och bin – åh nej- en stor blomma kan ju räcka en flera dagar! Och med tanke på hur stora de är och hur tungt de flyger, har jag fullaste förståelse.
Guldbaggen som jag i dag hittade i påskliljan, är en gräsgrön guldbagge Cetonia aurata. En av Sveriges tre guldbaggearter.
Min brudbukett
Jag tycker att en bukett med ängsblommor är så mycket vackrare än den mest konstfulla uppsättning av snittblommor. Känslan av en egenplockad sommarbukett är också så mycket bättre när man vet att den inte har åkt hundratals mil i lastbil och inte är besprutad med allehanda insektsgifter. Min självplockade brudbukett bestod av ett fång häggblommor och en näve skogsförgätmigej.
Hägg Prunus padus har en underbar doft, söt men samtidigt lite bitter (i alla fall inbillar jag mig att jag känner den bittra doften!). Hägg är nämligen rik på ämnet amygdalin, samma välsmakande och giftiga ämne som finns i bittermandel.
I Sverige har vi åtta förgätmigejarter. Skogsförgätmigej Myosotis sylvatica är en av tre arter som har relativt stora blommor (ca 8 mm). Dessa stora blommor, i kombination med foderblad som är lika långa som kronpipen och är försedda med krokuddiga och utspärrade hår, är säkra artbestämningskaraktärer.
Skogsförgätmigej växer naturligt i Skånes lundar, men eftersom arten också är en populär trädgårdsväxt kan man hitta den lite var som helst i landet. Hemma hos mig har den sedan decennier tillbaka lämnat sina prydliga rabatter och gett sig ut i ängarna.
Jag uppäckte snart att jag hade fått en bonus-art i min bukett. De små rödgula vårtorna på häggbladen är galler, boningar åt häggbladgallskvalster Phytoptus padi, även kallade hägghorn. Gallkvalster är mikropsopiskt små spindeldjur med maskformad kropp, sugande mundelar och endast två benpar. Bara i Sverige finns det omkring 250 olika arter, varav mer än hälften bildar galler.
Hanar är ytterst sällsynta och oftast praktiserar honorna jungfrufödsel. Honan lägger sina obefruktade ägg på våren efter att ha övervintrat i värdväxtens knoppar. Snart suger både honan och ungar bladnäring så att galler bildas. Spridingen sker främst med vinden och för att blåsa bort har de lite olika tekniker. De kan ställa sig upp, klättra upp på varandra eller göra små skutt.
Efter att ha läst om dessa små lirares liv kunde jag inte bli annat än öm i hjärtat. Jag är glad att de fick vara med i min brudbukett!
Kryp i naturen
Jag måste bara få dela med av den fantastiska bloggen Kryp i naturen. Bloggen drivs av en kvinna som med stor entusiasm dokumeterar naturens minsta underverk. Hennes främsta verktyg är en kamera med makroobjektiv. Bilderna nedan får tala för sig själva.
Svävfluga Villa hottentotta
Tosteblåvinge Celastrina argiolus
Allmän bågstekel Ophion luteus
En kortvinge Stenus juno
Ekbräken på g.
NILS-kurser
Det har blivit många resor nu i maj. Bland annat har jag varit på jobbutbildning inom NILS, både i Linköping och Lundsbrunn.
Utbildningen var väldigt givande. Exkursionerna i Linköpings unika eklandskap skulle jag till och med kunna betala för. Istället fick jag betalt!
I den mån vädret tillät ägnade vi oss åt humlestudier.
Studieobjekt åkerhumla Bombus pascuorum.
Här letar vi lavar. Omkring ett 10-tal arter är utpekade inom NILS-inventeringen.
En av de lavarna som var lättare att känna igen är gul dropplav Cliostomum corrugatum: grå-grynig bål med svarta prickar (pyknid) och blekgula plättar (apothecier).
Det krävs tålamod och skarpa ögon för att hitta de millimeterstora blekspikarna Sclerophora sp.
Gulpudrad spiklav Calicium adspersum, är inte så lätta att hitta de heller.
En fläck med almlav Gyalecta ulmi kan i alla fall bli bli flera centimeter stor. Det tackar jag för!
Bästa jobbet!
Hona av aurorafjäril Anthocaris cardamines.
Jag har fått mitt drömjobb! I sommar skall jag inventera humlor, fjärilar och lavar på ängs- och betesmarker inom NILS (Nationell Inventering av Landskapet i Sverige).
NILS är ett nationellt miljöövervaknings-program som drivs av institutionen för skoglig resurshushållning, SLU i Umeå. Syftet är att samla, analysera och presentera data om tillstånd och förändringar samt påverkan av markanvändning på biologisk mångfald och natur- och kulturlandskapsvärden över hela den svenska landmiljön. Och till detta enorma projekt skall jag få lämna ett litet litet bidrag, utrustad med fjärilshåv, lupp och handdator. Stolthet och lycka, det är vad jag känner i denna stund!
En efterhängsen typ
Hanen av den vanliga paddan Bufo bufo är inte särskilt romantisk i sitt uppvaktande. Så fort han få fatt i en hona, kränger han sig upp på hennes rygg, tar ett bastant grepp bakom hennes framben, och håller i för allt han är värd!
Honan med sin börda, som ibland består av flera kärlekskranka hanar, letar upp lekvattnet för att lägga sina ägg. Och ja- det är samma vattendrag som hon själv föddes i!
Genom att koppla det här greppet, som för övrigt kallas amplexus, ökar hanen sina chanser att bli far till honans yngel och får dessutom skjuts på köpet.
Vad honan tycker som det hela, kan vi bara gissa…
