Gör det blodiga risktestet
Riskor är ett stort svampsläkte med ett 80-tal arter bara i Sverige. Det vetenskapliga namnet Lactarius syftar till den mjölkliknande vätska som kommer fram då man bryter en riska- den blöder!
Bilden nedan visar pepparriska Lactarius rufus som enligt mig är en av de vanligaste riskorna man träffar på i skog och mark. Jag känner genast igen den på den pepparkaksbruna färgen och den spetsiga lilla puckeln i hattens mitt. Det yttersta artbeviset uppenbaras om man tuggar i sig en bit. Peppariska bränner som peppar på tungan!
Pepparriska är en av de så kallade finska riskorna. Mer om detta kan du läsa här.
Pepparriska Lactarius rufus, bränner på tungan! Bilden nedan visar en riska som med sin svarta hattfärg skiljer sig från andra riskor- svartriska Lactarius necator. Som alla riskor blöder även svartriskan, vilket förväxlingsarten pluggskivling Paxillus involutus inte gör.
Svartriska Lactarius necator, observera den mjölkliknande vätskan på skivorna. Jag rodnar
Rodnande flugsvamp Amanita rubescens lever upp till sitt namn. Röd flugsvamp Amanita muscaria är en ökänd och mytomspunnen svamp. Vi har hört historier om vikingarna som berusade sig med röd flugsvamp innan de drog ut i krig, den dyker i upp i målningar och i sagor och vi dekorerar våra andväntsljusstakar med klatschiga karikatyrer av flugsvamp i plast.
Vit flugsvamp Amanita virosa, är tillsammans med lömsk flugsvamp Amanita phalloides, några av våra giftigaste svampar som vi kan träffa på i de svenska skogarna. Dessa flugsvampar ligger bakom dramatiska rubriker som “Svampen som kan döda dig” och “Se upp med döden i skogen”.
Bilden ovan visar en flugsvamp som är lite mer av en doldis i sammanhanget; rodnande flugsvamp Amanita rubescens. Det viktigaste kännetecknet för svampen är att den rodnar då man misshandlar den lite. Rodnande flugsvamp är faktiskt ätlig, men pga risken för förväxling med andra flugsvampar, rekommenderar jag att plocka annan svamp om man är nybörjare. Karl Johan till exempel!
Karl Johan Boletus edulis är en omtyckt svamp av både människor och svampmygglarver. Eller varför inte en smarrigt slemmig smörsopp?!
Smörsopp Suillus luteus är riktigt goding trots den slemmiga konsistensen. Naturens eget antabus
Fjällig bläcksvamp Coprinus comatus Just nu läser jag botanik C på Mittuniversitetet i Sundsvall. Det är den bästa kurs jag någonsin gått! Varje dag är vi ute i skön natur och lär oss arter. Denna vecka har svamparna stått i fokus; stora som små, ätliga som giftiga.
Bläcksvamparna poppar gärna upp ur våra gräsmattor fram på hösten. Till en början är skivorna vita och fina som på bilden, men snart svärtas de och övergår i en bläcklikande gegga, därav det svenska namnet. Bläcksvamparnas vetenskapliga namn är Coprinus och syftar på giftet coprin som ger förgiftningsymptom tillsammans med alkohol. Fjällig bläcksvamp som visas på bilden innehåller dock inte coprin, och har fått ett oförtjänt dåligt rykte som giftsvamp. Faktum är att den är jättegod!
Svamplycka
Violett fingersvamp Clavaria zollingeri Svamp är så mycket mer än champinjoner och kantareller. Svamp är regnbågens alla färger, smått och stort, vackert och äckligt. Gemensamt för de svampar som fångar mitt intresse är att de är små, oansenliga och svåra att artbestämma, vilket ibland är mycket frustrerande! Violett fingersvamp Clavaria zollingeri är dock en favorit som är lätt att känna igen. Den växer sällsynt i magra gräsmarker.
En ledig dag
En ledig dag från inventeringsjobbet. Vad gör man? Jo, man vandrar iväg och letar spännande växter!
En av botanikerna visades oss en lokal med krusbräken Cryptogramma crispa, en sällsynt men omisskännlig ormbunksväxt. De krusiga bladen får mig att associera till morotsblast.
I de fuktiga svackorna växte polarull i mängder, Eriophorum scheuchzer. Fluffigt värre!
Jag blir alltid glad när jag ser polartåg Juncus biglumis. Jag tycker att blommorna ser ut som stora handskar med pekande pekfingrar. Ni vet, sådana supportrarna har på hockeymatcher.
Fjällsyra Oxyria digyna är en växt som är lika syrlig som den låter. Precis som harsyra, innehåller de njurformade bladen oxalsyra, och ger växten en frisk smak. Käka lugnt bara! Oxalsyra är giftigt i stora mängder. Titta kan du göra hur mycket som helst.
I en snölega
En snölega är lite som det låter. En plätt där snön har legat extra länge, ibland ända in i augusti.
Denna snölega, som låg nedanför en av våra toppar vi inventerade, har nyligen blottats. Eftersom ris och buskar inte hinner etablera sig på den korta tid det är barmark, kan små och konkurrenssvaga arter få livsutrymme. Resultatet blir ett unikt ekosystem med stor biologisk mångfald. Här följer några av de snölegearter som jag träffade på.
Bladrosett av fjällnoppa Gnaphalium supinum. Så gosig med sina silverulliga blad!
Den pyttiga dvärgranunkeln Ranunculus pygmaeus gör skäl för sitt namn.
Isranunkel Ranunculus glacialis förtjänar ett helt eget blogginlägg med sin intressanta biologi. Men det får bli en annan gång.
Snöbräcka Saxifraga rivularis. Mycket lätt att gå förbi!
Här ovanligt storblommiga exemplar av purpurbräcka Saxifraga oppositifolia.En stor del av biomassan i fjällen består av olika arter av lav. I denna snölega bredde den omisskännliga saffranslaven Solorina crocea ut sig i vida mattor.
Nya perspektiv
Transporten in i fjällvärden gick med en sådan här röd och grann sak. Utsikten var vidunderlig och jag var glad som ett barn.
Helikoptervyn gav nya perspektiv. Min inlärda kunskap om inlandsisarnas och smältvattnens påverkan på landskapet, förvandlades till insikt.
Som sagt. Glad som ett barn!
Så gjorde vi
Inventeringsuppdraget var att kartera floran på fyra förutbestämda fjälltoppar. Varje fjälltopp delades in i fyra fält, ett för varje vädersteck, och varje fält delades sedan upp i en övre och undre zon.
Floran dokumenterades på flera olika sätt. Det som var mest tålamodsprövande var att i varje fält skriva upp samtliga arter i 400 rutor, 1 x 1 dm stora. De rutor som bara bestod av jord och sten inventerades på ett kick. Värre var det med rutor där täta rismattor kuvade de underliggande växterna vars späda skott då blev både svårfunna och svårbestämda.
Den inventeringsmetod jag tyckte var roligast, var att gå igenom de breda zonerna och skriva upp samtliga arter. Och ju längre tid som gick mellan artfynden, desto mer mer utmanade blev det att hitta ytterligare en art. Skattjakt helt enkelt!
Vi gjorde också linjetaxeringar. En av oss gick då utefter ett rep och ropade ut vilken växt eller struktur som fanns exakt under varje halvmetersmarkering på repet. Den andra personen förde protokoll efter bästa förmåga.
Den första toppen låg vid trädgränsen. På bilden syns en kvadrat bestående av nio rutor. I varje “hörnruta” i kvadraten, lade vi ut ett nät som bildade 100 smårutor som vi inventerade noggrant.
Resterade toppar låg på kalfjället. Bilden visar högsta höjden på topp nr. 2 där de fyra stora fälten möttes.
Topp nr. tre var fjället Gåsen, som också har gett namn till den fjällstation vi bodde på.
Och så var det fjärde toppen. Allt som oftast var den insvept i moln. Men inte denna dag.
Vid varje topp slog vi upp vårt basläger. (Men vi övernattade alltid vår bekväma fjällstuga).
En bukett fjällväxter
Jag vet inte hur jag skall strukturera upp alla arter som jag vill skriva om. Men här kommer några till att börja med.
Fjällvedel Astragalus alpinus är en vacker ärtväxt som hittas allmänt på fuktiga ställen i hela fjällkedjan. Vad man vet, har larverna av kilstreckad fjällsäckmal Coleophora svenssoni, högnordisk höfjäril Colias hecla och fjällvickerblåvinge Albulina orbitulus, fjällvedel som enda värdväxt.
Fjällkåpa Alchemilla alpina är vår enda daggkåpa som har fingrade blad och är därför lätt att känna igen. Se bara upp med dvärgfingerörten Sibbaldia procumbens som kan påminna om fjällkåpan, men som bara har tre “fingrar” gentemot fjällkåpans fem.
Alla violer är inte blå. Fjällviolen Viola biflora, är undantaget som bekräftar regeln.
Fjällbräken Athyrium distentifolium växer i buketter på skyddade, fuktiga platser i fjällen. Bladen är skira och har en omisskännlig ljusgrön färg.
Fjällförgätmigej Myosotis decumbens. Aldrig att man förgäter en sådan skönhet!
Hemma igen
Äntligen hemma! Tänk bara att få ta en varm dusch inomhus istället för att plaska sig ren i en rännil av smältvatten.
Det har varit ett roligt och lärorikt äventyr, med massor av nya arter och intryck. Först och främst är det en sådan lyx att umgås med duktiga botaniker hela dagarna, att inte alltid behöva gå via floran, utan bara hugga tag i närmsta expert och fråga hur man skiljer mellan snöarv Cerastium arcticum och fjällarv C. alpinum.
Sedan kan jag ju inte klaga på arbetsmiljön direkt! Visserligen var det mindre kul när snöblandat regn piskade oss i ansiktet och stela fingrar omöjliggjorde produktionen av prydliga protokoll, men dagarna med sol och milsvidd utsikt, uppvägde skitvädret alla gånger.
Botaniker in action.
Jag älskar den här bilden! B. fäktar vilt för att få bort myggorna.
Snöarv eller fjällarv – det är frågan!
Efter regn…
…kommer solsken.
